Det var fest. Jag tänkte sova över hos min flickvän eftersom hon bor närmre city. Så jag vandrar hem i fylledimman i högklackat.

 

Plingar på, kommer in. Hon är halvnaken med en annan tjej från vår skola. Jag blir chockad och säger bara ”Okej” och går hem.

 

Gråter sen i 1år.

 

/Anonym

Det här hände i ettan på gymnasiet. Jag hade varit tillsammans med en tjej som min polare också hade strulat med. Med andra ord: vi hade båda legat med henne, vi var alltså buksvågrar, och det var fine.

 

Jag och min polare var hemma hos honom och hade lite tråkigt, började snacka om tjejen, och till slut även sms:a med henne. Vi tyckte att hon skulle komma över och hänga med oss. Hon var lite motvillig, men efter lite provokationer så kom hon till oss.

 

Min polare bodde i en lägenhet med sina föräldrar och sin syster, så vi gick iväg till en lokal som han hade nyckel till. Där satte vi oss i en soffa och kollade lite på tv. Målmedvetna som vi alla var tog det inte lång stund innan jag och mitt ex började hångla... Samtidigt smekte min polare hennes kropp, och vi turades om att kyssa hennes mun och hennes bröst. När vi klätt av oss, tagit fram kondomerna och skulle sätta igång lite mer på allvar, så säger min polare ”Nej, jag pallar inte”. Han kunde inte riktigt få upp den, kanske inte gick igång på situationen helt enkelt. Han klädde på sig och gick ut ur rummet. Jag och mitt ex brydde oss inte så mycket om det, utan hade vi kommit så här långt var det svårt att sluta! Vi fortsatte ensamma, och hade det skönt en stund.

 

Ett skönt minne!

 

/Anonym

Hade nätdejtat ca 1,5 år med en ameriknare. Nu skulle jag äntligen åka dit och träffa honom. Jag ville visa för honom hur mycket han faktiskt betydde för mig och att jag gillade honom. Hur konstigt det än låter så var det kärlek, vet inte om man kan kalla det vi hade ett förhållande, men vi var definitivt mer än bara vänner.

 

Jag hade ett foto av honom som jag tyckte mycket om, så jag tog det fotot och gjorde en pärlplatta av det. En stor pärlplatta som var 50x50 cm och bestod av närmare 2000 små pärlor. Jag satt en hel helg i sträck med den och den blev riktigt fin. Ramade in den och släpade sedan med mig den som handbagage till USA.

 

Jag gav den till honom nästan direkt när jag kom dit, men han var mer intresserad av mig, vilket jag tog som ett bra tecken. Jag överräckte den igen dag två, då hade han inte tid att öppna den. Överräckte den dag tre... Dag fyra... Femte dagen öppnade jag den själv och tryckte upp i huvudet på honom för att han skulle se hur jävla mycket jag hade kämpat. Han sa "Mm, jättegulligt".

 

Fan vad jag ångrar att jag inte förstörde den tavlan innan jag åkte där ifrån. Jag ångrar att jag inte spred dessa 2000 pärlor över hela hans lägenhet så han skulle behöva dammsuga i evigheter. I övrigt så var han ett svin.

 

/Anonym

Det var den 10:e maj 2009. Jag hade två dagar tidigare sagt till min pojkvän via sms att jag ville ta en paus. Jag var 17 år och stod på centralstationen i Göteborg och väntade på ett tåg till Varberg. Jag skulle träffa en annan kille. Jag tyckte han var så sjukt snygg. Vi hade aldrig träffats utan bara chattat innan. Trots att jag visste vad som skulle hända (vi skulle ligga med varandra) så var jag lycklig. Jag tänkte inte riktigt på konsekvenserna.

 

Väl i Varberg, när jag hade träffat killen, promenerade vi runt och rökte. Jag rökte så mycket att jag mådde illa. Vi satte oss på en bänk och han lade sitt huvud i mitt knä, lade ena handen på min nacke och drog ner mitt huvud och kysste mig. Vi gick hem till honom och hade sex. Två gånger. Han var den andra personen jag hade sex med.

 

Jag åkte hem på kvällen, lyssnade på Håkan Hellström, grät lite, sms:ade med en killkompis och berättade. Jag hade panik men inte ork att falla samman. På centralen träffade jag min bästis. Vi skulle på en fest hemma hos en annan kompis. Min bästis hade fått med sig vin hemifrån. Vi var så lyckliga och sorglösa. Jag berättade allt som hänt och hon stannade mitt på gatan och bara gapade och skrattade i smått panik. Jag stämde in i skrattet. Grät en skvätt till.

 

Tre dagar senare träffade jag min pojkvän. Han grät. Vi bråkade mitt på Drottningtorget i Göteborg och jag gick. Han sms:ade att jag skulle komma tillbaka. Jag trodde han skulle förlåta mig. Någonstans ångrade jag mig. Han var ju den finaste människan jag visste. Nu skulle jag mista honom.

 

Jag ångrar mig fortfarande. Men det är lättare att såra än att såras själv, eller hur?

 

/Anonym

 

Vi gick ut på stan och pratade med människor vi mötte i Malmö om kärlek. Vad är kärlek? Hur läker man ett krossat hjärta? Det blev en varm liten kortfilm om kärlek.

Den 27:e december är vi tillbaka med den sista veckan av brev, citat och brevfilmen Sockerkakan. Vi önskar att ni alla får en kärleksfull jul med vänner och familj!

 

Den närmsta intervjun med EX-IT, skriven av fröken Sofia Johansson för tidningen Mahskara. Tillsammans med Sofia kliver vi rakt ner i rädslor, prestationsångest och hur vår moraliska kompass inte alltid hänger ihop med verkligheten. Läs artikeln HÄR. (Klicka två gånger på artikeln, justera zoomningen uppe på skärmen)

 

 

 Hon träffar en stilig man i nattklubbsljuset. Dagen efter möts de upp för en dejt. 

Detta är helt sjukt. Men jag kissade i sängen en gång (och jag var inte fyra, jag var nitton), och killen som jag var kär i låg bredvid mig i sängen.

 

FUCK! PANIK!

 

Vi hade båda gått och lagt oss jättefulla, haft sex och somnat. Jag drömde antagligen att jag gick på toa när jag i själva verket kissade i sängen DÄR HAN LÅG!

 

Jag vaknade av att det var helt blött och studsade ur sängen med paniken rusades genom min kropp. Han vaknade inte. Han verkade sova djupt. Jag stod och slet mig i håret och tittade på honom, där i min kisspöl. Jag lunde inte väcka honom och erkänna vad som hänt. Jag skämdes så jag höll på att spy.

 

Fylla och ångest, Smink under ögonen och kiss på benen. Jag visste fan inte vad jag skulle göra!

 

Jag tog en dusch.

 

När jag kom tillbaka sov han fortfarande. Jag hade en madrass under sängen som jag drog fram så den låg precis intill sängen. Tänkte att jag skulle rulla ner honom, men då hade han vaknat och då hade jag fått förklara och FAAAAAN. Jag hade två val, väcka honom och förklara olyckan.... eller inte.

 

Jag lade mig på madrassen och vaggades till sömns av ångesten och skammen som susade i min kropp.

 

På morgonen när vi vaknade låtsades vi båda som ingenting.

 

Hade han sagt något så hade jag absolut erkänt. Jag fattar inte att jag kom undan? What a bitch! Men antingen så märkte han inte det för att det kanske torkat till morgonen när han vaknade? Eller så vaknade HAN på natten och kände att det var helt blött i sängen och såg att jag lagt mig på madrassen och då trott att det var HAN som kissat i sängen?

 

Vi blev tillsammans sen, men pratade aldrig någonsin om det!

 

/Anonym

 

Vi hade träffats ett par gånger på skolan med kompisar och så. Jag trodde det var någonting på gång mellan oss.

 

Nu skulle jag komma hem till honom för första gången, träffa hans föräldrar. De bjöd på pizza och verkade schyssta. När vi sen satt alla fyra och kollade på tv, började han smeka mig lite på benet. Jag tyckte det var skitpinigt. Hans morsa och farsa satt ju där bredvid! Så jag försökte avleda det lite, hålla hans hand och så.

Nu skulle det visa sig att hans föräldrar inte var av dem blyga sorten...

 

Jag vet inte om de blev inspirerade eller nått, för de började också smeka varandras lår lite försiktigt. Och sen plötsligt satt hans farsa i knäet på hans morsa. Jag vet inte riktigt hur långt de hade tänkt gå, men jag tyckte det var läge att dra!

 

Efter detta träffades vi inte mer än på skolan och stämningen var minst sagt spänd. Trist att föräldrarnas beteende skulle förstöra för oss!

 

/Anonym

Tisdagskväll. Krog på Södermalm i Sthlm. Sommarkväll.

 

Började med oskyldig ögonkontakt. Kvällen gick. Jag skulle lämna stället. Gick mot toaletten och hann inte stänga dörren förrän han stod där och sa "Jag måste få veta vem du är". Vi bytte våra namn. Sen drog jag in honom på toaletten och han tryckte upp mig mot väggen. Det enda jag hann säga var "Hur visste du att jag älskar detta?". Kyssar. Blottade bröst. Aggressivt hångel. Två jävligt kåta främlingar. Uppknäppta byxor. Och jag sa stopp. Gav honom mitt nr och lämnade stället.

 

Han ringde när jag satt i taxin. Han ville ses direkt. Jag sa att jag inte kunde för att jag var på väg ut till nästa ställe, som jag såklart nämnde namnet på. Väl inne på klubben, står jag inne i baren med mina vänner då jag plötsligt ser honom komma in, ensam. Han ser sig om, jag vänder mig om. Tar upp min telefon och skickar ett sms "Ser att du är här" inget svar. En stund senare ser jag honom gå mot mig men jag håller blicken mot min vän som jag pratar med, undviker ögonkontakten med honom. Han går rakt förbi utan att titta på mig, men så nära att han smeker min hand i förbifarten. Jag beställer två öl och går efter honom. Kyssar. Skratt. Flirt. Lek. Jag går mot utgången och han följer efter. Hångel i taxin. Hångel i trappuppgången. Fantastisk sex hemma i min säng hela natten. Jag vaknar upp dagen efter och han är borta. Och ingen är lyckligare än jag av att undkomma "dagen- efter-hänget". Även om jag har hans nummer har jag inte haft intresset av att höra av mig. Det var ett perfekt one night stand.

 

/Anonym

18 år och första flickvännen. Hon slog till mig ibland. En lätt örfil när hon blev upprörd. Jag visste inte bättre. Är det mer okej som tjej att slå? Det gjorde inte direkt ont. 

 

Jag hade hängt på en nätdejtingsajt ett tag och skulle gå på en fikadejt med en kille från stan. Redan när jag såg honom insåg jag att vibbarna inte var de rätta och när han började prata om vilken misär hans liv var, om att han inte fick träffa sin dotter, om att han var sjukpensionär, att han var deprimerad... Ja, då blev han ännu mer ointressant. Till råga på allt frågar han efter en halvtimme: "Nå, vad tycker du nu?"

 

Vad svarar man på det??? Jag avrundade det hela och sa att vi inte var ämnade för varandra.

 

Flera gånger efter det har han tagit kontakt med mig på samma nätdejtingsajt. Han verkar helt ha glömma bort att vi redan träffats och skriver att han "tycker att jag verkar intressant och skulle vilja ses". Första gången meddelade jag honom att vi redan har setts och att det säkert inte blir bättre denna gången. De andra 4 gångerna har jag bara ignorerat hans mejl...

 

/Anonym

15min in i programmet Landet runt ser ni ett reportage om EX-IT och Martin Timell säger vad han tycker om att vi har adopterat Bullen och vilket brev han skulle skicka in till oss. Det här känns såklart jättekul och vi blir så glada!

 

Jag hade inte träffat hennes föräldrar och ville såklart det. När vi pratade om det blev hon stel. Hon förklarade att hennes pappa och mamma var väldigt "traditionella". Och... som hon uttryckte det: "Jag tror inte mina föräldrar kan acceptera att du studerar konst. Det är alldeles för flummigt."

 

Så jag fick aldrig träffa dom.

 

/Anonym

Man tänker bra när man sitter inne och äter frukost en kylig morgon då dimman ligger tjock och tung ute på gatan. De få människor som går förbi har klätt på sig ordentligt trots att det är sensommar. Själv sitter jag iklädd morgonrock, tofflor och spretig morgonfrisyr i det mörka köket och bara tittar ut på de passerande, och tänker tillbaka på en saga. En saga som slutade så som sagor inte borde sluta.

 

Som ung är mycket svårt.
Familjen är svår.
Skolan är svår.
Kompisen är svår.
Ekonomin är svår.
Läggningen är svår.

 

Allt är svårt.
Korsord är svåra.
Livet är svårt.
Och kärleken.
Den är svår.

              

För vissa är det svåra att fånga den. För andra att avsluta den. För mig och honom var det att behålla den.

 

Han och jag råkade träffas av en slump, ett kort ögonblick, och det var allt som behövdes för att vi skulle bli vänner. Han presenterade sig lite på skoj som "Lux" (latin för "ljus"), gav mig sitt nummer. Strax därpå var vi vänner på Facebook och loggade in så ofta vi kunde för att chatta med varandra.

 

Lux och jag var rätt lika varandra. Båda hade samma tankesätt, stil, smak, var blonda, hade samma humor, liknande åsikter, såg bra ut, gillade att prata och hade en "annorlunda" läggning - bisexualitet. Lux bodde i Slovenien, men var halvdansk (från moderns sida) och halvirländsk. Han bodde där tillsammans med sin mamma, sina syskon och hans styvfar "Seb". På fritiden var det mycket träning och volleyboll som gällde. Och att chatta med mig.

 

Efter att vi känt varandra i ca 2 månader och intensivt chattat och SMS:at så blev vi tillsammans. Skype blev ett av våra kommunikationsmedel och gjorde att vi kunde ha rätt normala konversationer, även om vi hade ett fruktansvärt avstånd mellan oss. Jag fick reda på om allt mellan himmel och jord om Lux och hans liv, men inget som rörde hans far och styvfar. På den punkten förblev Lux hemlighetsfull och jag kunde inte förstå - varför?

 

Men jag fick svar. Långt senare.

 

När vi hade varit tillsammans några månader loggade jag in som vanligt på Facebook för att diskutera om någon av oss skulle resa och besöka den andre, men hans skrivsätt hade förändrats och jag förstod att något var fel. Han förklarade att han hade några viktiga saker att berätta för mig. Det handlade om styvfadern…

 

"Once when I was 15 and I was in the bathroom, I was shaving my arms and dad asked: Why do you do that? Are you gay or? I asked if that would be a problem for him, but he just turned around and left the family. It took less than 10 minutes."

 

Fadern ville inte höra av att han hade en bisexuell son och lämnade familjen - för gott. Modern visste om Luxs läggning och accepterade honom för den han var. Hon var en fantastisk kvinna och gjorde allt för sina barn. Eftersom modern inte tjänade tillräckligt med pengar letade hon efter en ny man som hade det och fann Seb. Till en början var det kärlek från båda parter, men till slut kom sanningen fram. Han var en kriminell boss och sysslade i huvudsak med knarkhandel (så vitt Lux visste). Misstro och misshandel blev plötsligt en del av vardagen, och det var Seb som delade ut slagen. Lux ville inte se sina syskon eller sin mor bli slagna, och lät sig bli slagen istället för att se någon annan i familjen bli det. Jag satt i min enkla trästol och tittade chockerat på skärmen. Jag läste om den del av hans liv han inte velat berätta i rädsla av att jag skulle lämna honom själv. Jag sackade efter ibland när jag började gråta och blev tvungen att hämta papper i rädsla om att förstöra datorn på grund av all väta. Han skickade bilder på sig själv för att visa vart han blivit slagen. Jag frågade förtvivlat och förbannat varför de inte lämnade Seb. Modern kunde väl finna någon annan? Tydligen inte. Seb hade pengar och kontakter nog att hinna med att skada dem utan att polisen blev inblandad.

 

Sen skickade Lux en film. Jag har aldrig sett något så hemskt. Aldrig. Och jag vill aldrig se det igen. Jag mådde så dåligt av att se hur min egen pojkvän blev misshandlad av sin styvfar undertiden som modern bara skrek och bad om att Seb skulle sluta. Aldrig...

 

Lux: "The thing is..."

 

Jag väntade på svar. Fanns det en poäng med allt detta? Eller? Kan det bli mycket värre? Det kunde det. Och värre än så.

 

Lux: "He knows that you are my boyfriend."
Jag: "How...?"
Lux: "I don't know..."
Jag: "Since when?"
Lux: "A week ago. And... he hit me twice every day since then... and say that he's not going to stop before we break up."

 

Jag grät.

 

Jag: "And? Are we going to break up?"
Lux: "Every time he hurted me, I screamed NEVER!!"
Jag: "Please! LUX! STOP!! I can't let him hurt you!!"
Lux: "I know how to handle that kind of pain, I know how to survive it. But when Seb understood I never was going to break up with you, he threatened to kill you."
Jag: "I'M SORRY???"
Lux: "He will pay some of his men to "fix" you. I can't let that happen. So... Please forgive me Alex,
but... I want you to be safe. We have to stop this."
Jag: "He can't..."

 

Lux: "He do. He can."

 

Jag kunde inte tro det. Jag ville inte tro det. Det var omöjligt. Sånt här händer inte. Omöjligt. Detta är bara vad som finns på film. Inget annat. Bara på film.

 

Efter många tårar, frågeställningar, funderingar och om och men, var jag övertygad och förstod faran med situationen och vi tog ett sista farväl av varandra. Jag förklarade för honom att jag älskade honom verkligen (även om vi inte hade träffats jättemycket ansikte mot ansikte, men vi hade skapat en fantastisk relation ändå och bevisat att det gått) och helt plötsligt kändes mitt liv för en gångs skull totalt meningslöst... Men han svarade att han inte heller skulle glömma mig, någonsin, och det hjärta han en gång mig givit, skulle jag behålla till en dag då vi var lyckliga igen. UTAN Seb. Det höll mitt hopp kvar, ett tag i alla fall. När vi avslutat chatten bröt jag ihop och låg med huvudet mot skrivbordet och datorn och lät tårarna flöda.

 

Tro inte att historian tog slut här - Nej. nej!

 

Det var en solig dag med några fluffiga moln på himmelen, och jag hade städat hela mitt rum. Som en paus från arbetet loggade jag mig in på Facebook och blev både förvånad och glad. Men snabbt övergick mina tankar på annat: Hade det hänt något? Jag accepterade förfrågningen och strax därpå chattade jag med Lux som förr i tiden. Någonting stämde inte. Flera saker stämde inte. Jag blev övertygad om att något hänt Lux. Hans skrivsätt var annorlunda, han frågade en massa självklara saker som han tidigare vetat om, ville aldrig visa sig i cam och betedde sig väldigt annorlunda och märkligt.

 

Jag hade rätt. Jag pratade inte med Lux.

 

Svenska polisen kontaktade mig och förklarade de höll på att genomgå en utredning för att hjälpa Lux och hans familj. De hade lagt märke till att jag chattat med ”Lux” och hoppades nu på att jag skulle kunna få reda på information om Seb. Seb (alternativt en av Sebs kompanjoner) hade tagit över Luxs Facebook och det var därför jag hade tyckt att "Lux" betett sig konstigt.

 

Kort sammanfattat: Den svenska polisen ville hjälpa Lux och hans familj bort från Seb, men varför? Han är trots allt "bara" en knarklangare i Slovenien? Jo, vad Lux inte visste om sin styvfar var att denne även var boss över en del av "human trafficing"-nätet vid Medelhavet. Seb insåg, efter att ha tvingat Lux bryta upp med mig, att blonda, svenska, unga män är eftertraktade på marknaden och kunde ge bra betalt. Därför tog de över Lux konto för att stämma träff med mig, antingen i Slovenien eller Sverige, för att placera mig på en bordell borta vid det vackra Medelhavet. Polisen kontrollerade alla mina sociala medier ifall jag skulle få reda på något och om något skulle hända. Jag skulle se upp för att gå ensam på skumma ställen och hålla mig borta för bilar som verkar misstänkta - ifall det skulle bli någon kidnappning. Till sist klarade jag inte av det mer. Jag var så illa ställd psykiskt att jag avbröt det hela. Jag klarade inte av pressen och jag förlåter aldrig mig själv att jag lämnade Lux.

 

Det går bara inte.

 

Jag sitter och tänker på detta somliga morgnar, fram tills jag slängt på mig kläder och börjat springa till bussen och tänker – Han brukade också ta buss vid denna tid...

 

Min saga slutade olyckligt, men jag hoppas att den någon dag återupptas med nya krafter utan att den blir förbjuden.

 

/Anonym

 

Ett varmt projekt som omfamnar det personliga och unika med vår kära stad Malmö. EX-IT ville såklart vara med och berätta hur fint det är att vara filmskapare här i den skånska storstaden. Vi tycker att ni ska besöka hemsidan och känna kärleken från snöbeklädda Malmö!

 

Hon var min första flickvän. Det var första gången jag var hemma hos henne och då även hennes familj. Hon bodde en bit bort så jag skulle sova över. Vi var väl lite för färska som par och lite för unga för att sova ihop så vi hade varsitt rum. Under natten vaknade jag av den där sköna men ack så jobbiga känslan av att komma i sömnen. Än värre var när jag sedan upptäckte att jag glömt ta med fler kalsonger.

 

Eftersom det var vinter hade jag dock packat ner ett par långkalsonger vilka fick agera vikarie. När hon nästa morgon kom in och väckte mig så dök naturligtvis frågan upp varför jag hade långkalsonger på mig. "Det var väldigt kallt under natten" var mitt snabba och ganska smidiga svar. Som tur är frågade hon inte varför jag inte frös om överkroppen då jag inte hade någon tröja på mig.

 

/Anonym

 

De har träffats i några månader. Ikväll ska han få träffa flera av hennes vänner och han vill göra ett

gott första intryck.

 

Jag har legat på han som fram tills alldeles nyss var min kille rätt hårt, och säkert rätt så ocharmigt, om att jag vill att han ska tömma vår lägenhet på sina prylar omgående. Nu när han har lyckats haffa en egen, menar jag. För samtidigt som en del av mig har velat klamra mej fast vid det vi hade, hur undermåligt det än var den sista tiden, så vill en ännu större chunk av mig att han bara ska ta sitt stuff härifrån så jag kan trycka på play-knappen igen. Börja andas igen, leva igen. För nu står jag på paus, jag kan inte gå bakåt, men inte heller framåt. Var jag än vänder mig i lägenheten ser jag saker, pryttlar, en t-shirt som är hans, och alla skriker de åt mej för full hals: "Det här är vad du slängt bort, det här är vad du valde att aldrig mer ha, den här doften kommer du aldrig känna på din kropp igen". En remote control kan få mej att bryta ihop i det här läget. Hittade ett gammalt kvitto som var hans häromdagen, en taxi-resa, och jag började böla. "Undrar vart han skuuu-huhuhu-lle". Really, Emelie? Är det här vi är nu? Ahmengud, detta måste få ett stopp.

Sen ringde han en dag och sa att han hade tagit lite saker. En lättnad sköljde över mig, äntligen, ÄNTLIGEN så börjar det nya livet. I mitt inre började jag planera att jag minsann skulle ha vita pelargoner i köket nu, för det har de alltid i de lyckliga städade hemmen i Family living. Förvisso hade vi haft en rosa variant hela jävla sommaren och någon kärleksfrid hade ju inte de blommorna genererat direkt, men nu minsann, vita pelargoner. Kom, lyckliga framtid.
 
Öppnar halldörren. Hmm, inget har hänt. Allt är samma himla röra som det var när jag gick i morse. Börjar arbeta upp en irritation, ett "va fan", en ilska, ett raseri, och så öppnar jag sovrumsdörren. Och sorgen svartnar mina ögon. Solar plexus imploderar. Där står vår dubbelsäng, helt uppfläkt och där hans nittiosäng stått gapar ett stort hål. Min sida är intakt, IKEAS Malm-ram ramar fortfarande in 180 cm, men där hans brukade finnas är bara dammtussar och en stor förintande tomhet kvar. Som en sargad kropp. Där vi en gång brukade vila.
 
Att vi det senaste året somnat med ryggarna emot varandra och en meter, en mil, emellan oss, det spelar liksom ingen roll, jag kan inte tänka klart. Han har gått, vi har valt bort, han kommer inte tillbaka.

Och en liten liten bit från vår säng står Hannas lilla blå. Pappa bor inte här längre.

 

/ Krönika skriven av Emelie i Sthlm City.  

Foto: Evelina Hultqvist

 

Vi låter er tjuvkika in bakom kameran på filminspelningen av "Den päronformade Sverigedemokraten"  som publicerades för någon dag sedan. Här får ni se hur det intensiva arbetet blandas upp med skratt.