Foto: Evelina Hultqvist

Jag står framför spegeln i trosor och känner på magen. Explosioner? Rodnad? Det finns inget kvar där i hjärtat. Jag rotar igenom spegelbilden. Det finns inget kvar. Urholkad. Varje natt vi tillbringar formar jag vackra viskningar i huvudet. Varje natt förvandlas viskningarna till fula små kråkor som kolliderar mot hans svettiga kind.

Skepnader av leenden.
Fastklistrade fasader.

Planerad poesi virvlar in i hans svarta sönderfärgade hår. Han är vacker insvept under mitt duntäcke, drömmandes i min säng, andas vårt syre. Som bara är en kvällsmix av klumpiga andetag.

Krig mot ensamheten.

Tittar blekt in i min spegelbild. Explosioner? Rodnad?

Det finns inget kvar.

/Anonym