Foto: Evelina Hultqvist

Man tänker bra när man sitter inne och äter frukost en kylig morgon då dimman ligger tjock och tung ute på gatan. De få människor som går förbi har klätt på sig ordentligt trots att det är sensommar. Själv sitter jag iklädd morgonrock, tofflor och spretig morgonfrisyr i det mörka köket och bara tittar ut på de passerande, och tänker tillbaka på en saga. En saga som slutade så som sagor inte borde sluta.

Som ung är mycket svårt.
Familjen är svår.
Skolan är svår.
Kompisen är svår.
Ekonomin är svår.
Läggningen är svår.

Allt är svårt.
Korsord är svåra.
Livet är svårt.
Och kärleken.
Den är svår.

För vissa är det svåra att fånga den. För andra att avsluta den. För mig och honom var det att behålla den.

Han och jag råkade träffas av en slump, ett kort ögonblick, och det var allt som behövdes för att vi skulle bli vänner. Han presenterade sig lite på skoj som "Lux" (latin för "ljus"), gav mig sitt nummer. Strax därpå var vi vänner på Facebook och loggade in så ofta vi kunde för att chatta med varandra.

Lux och jag var rätt lika varandra. Båda hade samma tankesätt, stil, smak, var blonda, hade samma humor, liknande åsikter, såg bra ut, gillade att prata och hade en "annorlunda" läggning - bisexualitet. Lux bodde i Slovenien, men var halvdansk (från moderns sida) och halvirländsk. Han bodde där tillsammans med sin mamma, sina syskon och hans styvfar "Seb". På fritiden var det mycket träning och volleyboll som gällde. Och att chatta med mig.

Efter att vi känt varandra i ca 2 månader och intensivt chattat och SMS:at så blev vi tillsammans. Skype blev ett av våra kommunikationsmedel och gjorde att vi kunde ha rätt normala konversationer, även om vi hade ett fruktansvärt avstånd mellan oss. Jag fick reda på om allt mellan himmel och jord om Lux och hans liv, men inget som rörde hans far och styvfar. På den punkten förblev Lux hemlighetsfull och jag kunde inte förstå - varför?

Men jag fick svar. Långt senare.

När vi hade varit tillsammans några månader loggade jag in som vanligt på Facebook för att diskutera om någon av oss skulle resa och besöka den andre, men hans skrivsätt hade förändrats och jag förstod att något var fel. Han förklarade att han hade några viktiga saker att berätta för mig. Det handlade om styvfadern…

"Once when I was 15 and I was in the bathroom, I was shaving my arms and dad asked: Why do you do that? Are you gay or? I asked if that would be a problem for him, but he just turned around and left the family. It took less than 10 minutes."

Fadern ville inte höra av att han hade en bisexuell son och lämnade familjen - för gott. Modern visste om Luxs läggning och accepterade honom för den han var. Hon var en fantastisk kvinna och gjorde allt för sina barn. Eftersom modern inte tjänade tillräckligt med pengar letade hon efter en ny man som hade det och fann Seb. Till en början var det kärlek från båda parter, men till slut kom sanningen fram. Han var en kriminell boss och sysslade i huvudsak med knarkhandel (så vitt Lux visste). Misstro och misshandel blev plötsligt en del av vardagen, och det var Seb som delade ut slagen. Lux ville inte se sina syskon eller sin mor bli slagna, och lät sig bli slagen istället för att se någon annan i familjen bli det. Jag satt i min enkla trästol och tittade chockerat på skärmen. Jag läste om den del av hans liv han inte velat berätta i rädsla av att jag skulle lämna honom själv. Jag sackade efter ibland när jag började gråta och blev tvungen att hämta papper i rädsla om att förstöra datorn på grund av all väta. Han skickade bilder på sig själv för att visa vart han blivit slagen. Jag frågade förtvivlat och förbannat varför de inte lämnade Seb. Modern kunde väl finna någon annan? Tydligen inte. Seb hade pengar och kontakter nog att hinna med att skada dem utan att polisen blev inblandad.

Sen skickade Lux en film. Jag har aldrig sett något så hemskt. Aldrig. Och jag vill aldrig se det igen. Jag mådde så dåligt av att se hur min egen pojkvän blev misshandlad av sin styvfar undertiden som modern bara skrek och bad om att Seb skulle sluta. Aldrig...

Lux: "The thing is..."

Jag väntade på svar. Fanns det en poäng med allt detta? Eller? Kan det bli mycket värre? Det kunde det. Och värre än så.

Lux: "He knows that you are my boyfriend."
Jag: "How...?"
Lux: "I don't know..."
Jag: "Since when?"
Lux: "A week ago. And... he hit me twice every day since then... and say that he's not going to stop before we break up."

Jag grät.

Jag: "And? Are we going to break up?"
Lux: "Every time he hurted me, I screamed NEVER!!"
Jag: "Please! LUX! STOP!! I can't let him hurt you!!"
Lux: "I know how to handle that kind of pain, I know how to survive it. But when Seb understood I never was going to break up with you, he threatened to kill you."
Jag: "I'M SORRY???"
Lux: "He will pay some of his men to "fix" you. I can't let that happen. So... Please forgive me Alex,
but... I want you to be safe. We have to stop this."
Jag: "He can't..."

Lux: "He do. He can."

Jag kunde inte tro det. Jag ville inte tro det. Det var omöjligt. Sånt här händer inte. Omöjligt. Detta är bara vad som finns på film. Inget annat. Bara på film.

Efter många tårar, frågeställningar, funderingar och om och men, var jag övertygad och förstod faran med situationen och vi tog ett sista farväl av varandra. Jag förklarade för honom att jag älskade honom verkligen (även om vi inte hade träffats jättemycket ansikte mot ansikte, men vi hade skapat en fantastisk relation ändå och bevisat att det gått) och helt plötsligt kändes mitt liv för en gångs skull totalt meningslöst... Men han svarade att han inte heller skulle glömma mig, någonsin, och det hjärta han en gång mig givit, skulle jag behålla till en dag då vi var lyckliga igen. UTAN Seb. Det höll mitt hopp kvar, ett tag i alla fall. När vi avslutat chatten bröt jag ihop och låg med huvudet mot skrivbordet och datorn och lät tårarna flöda.

Tro inte att historian tog slut här - Nej. nej!

Det var en solig dag med några fluffiga moln på himmelen, och jag hade städat hela mitt rum. Som en paus från arbetet loggade jag mig in på Facebook och blev både förvånad och glad. Men snabbt övergick mina tankar på annat: Hade det hänt något? Jag accepterade förfrågningen och strax därpå chattade jag med Lux som förr i tiden. Någonting stämde inte. Flera saker stämde inte. Jag blev övertygad om att något hänt Lux. Hans skrivsätt var annorlunda, han frågade en massa självklara saker som han tidigare vetat om, ville aldrig visa sig i cam och betedde sig väldigt annorlunda och märkligt.

Jag hade rätt. Jag pratade inte med Lux.

Svenska polisen kontaktade mig och förklarade de höll på att genomgå en utredning för att hjälpa Lux och hans familj. De hade lagt märke till att jag chattat med ”Lux” och hoppades nu på att jag skulle kunna få reda på information om Seb. Seb (alternativt en av Sebs kompanjoner) hade tagit över Luxs Facebook och det var därför jag hade tyckt att "Lux" betett sig konstigt.

Kort sammanfattat: Den svenska polisen ville hjälpa Lux och hans familj bort från Seb, men varför? Han är trots allt "bara" en knarklangare i Slovenien? Jo, vad Lux inte visste om sin styvfar var att denne även var boss över en del av "human trafficing"-nätet vid Medelhavet. Seb insåg, efter att ha tvingat Lux bryta upp med mig, att blonda, svenska, unga män är eftertraktade på marknaden och kunde ge bra betalt. Därför tog de över Lux konto för att stämma träff med mig, antingen i Slovenien eller Sverige, för att placera mig på en bordell borta vid det vackra Medelhavet. Polisen kontrollerade alla mina sociala medier ifall jag skulle få reda på något och om något skulle hända. Jag skulle se upp för att gå ensam på skumma ställen och hålla mig borta för bilar som verkar misstänkta - ifall det skulle bli någon kidnappning. Till sist klarade jag inte av det mer. Jag var så illa ställd psykiskt att jag avbröt det hela. Jag klarade inte av pressen och jag förlåter aldrig mig själv att jag lämnade Lux.

Det går bara inte.

Jag sitter och tänker på detta somliga morgnar, fram tills jag slängt på mig kläder och börjat springa till bussen och tänker – Han brukade också ta buss vid denna tid...

Min saga slutade olyckligt, men jag hoppas att den någon dag återupptas med nya krafter utan att den blir förbjuden.

/Anonym