Jag var dödligt kär. Så kär att det kvittade om han var elak mot mig. Jag skrev i min rödsvarta dagbok ”Han får ge mig känslomässiga blåmärken, ta alla mina färger och nyanser. Jag kan inte lämna honom, han äger mitt hjärta.” Poetisk var jag.

Sen dumpade han mig och jag åt inte på flera dagar. Det tog nog två år att komma över.

I efterhand kan jag se genom mitt krossade hjärta. Det var inte honom jag behövde komma över, utan det faktum att jag tillåtit någon vara så obegränsat dum mot mig. Jag som var så stark innan han kom.

/Anonym