Jag mötte mannen i mitt liv tidigt. Jag var bara nitton år och för mig var han drömprinsen personifierad. Jag hade aldrig haft någon längre relation. Alla mina förhållanden hade varit korta och lett till besvikelser. Nu stod han plötsligt där mitt framför mig och ville ha mig. Han lovade både bröllop och barn. Jag var smickrad, kände mig speciell och utvald. Han var den kille som alla tjejer ville ha, snygg och eftertraktad. Kanske förringade jag mitt eget värde och kände enbart stolthet i att denna fantastiska man ville ha just mig. Det var en självklarhet att jag skulle älska honom. Det gjorde ju alla.

Egentligen var jag aldrig förälskad i min drömprins. Vi hade inte särskilt mycket gemensamt… tänkte att det nog skulle förändras med tiden. Allt gick fort. Vi förlovade oss efter ett år och flyttade ihop. Många reagerade på att vi bråkade mycket. Trots våra olikheter och enormt starka viljor i skilda riktningar, ville jag så innerligt gärna få denna relation att fungera. När vi bråkade blev han hemskt elak i munnen och sa saker som jag aldrig trodde att jag skulle kunna förlåta, men det gjorde jag.

En dag kom jag plötsligt till en punkt då jag inte längre orkade mer. Jag ville separera. Han bröt ihop fullständigt och ville att jag skulle ge honom en chans att ändra sig. Jag stod inte ut med att se hur sårad och ledsen han var. Det var som om all kraft hade runnit ur honom. Det var fruktansvärt. Jag lät nu hjärnan råda över hjärtat och gick med på att fortsätta vår relation ett tag till.

Jag fortsatte att leva och arbeta på halvfart och mådde väl inte riktigt bra egentligen. Jag började inse att vårt liv tillsammans inte skulle förändras det minsta. Var fanns uppskattningen för varandra? Varför levde vi ihop?

En kväll ville han att vi skulle sitta ner och prata om en sak. Det kändes allvarligt. Konstigt bara. Han berättade för mig att han hade fått cancer. Jag skrattade och sa att han måste skämta. Han var helt allvarlig och upprepade vad han sagt, att han hade cancer. I hela kroppen. Skrattet fastnade i halsgropen och jag började må illa istället. Jag bad honom att inte skämta om så allvarliga saker. Han sa att det var sanningen som han berättade, och att han inte hade lång tid kvar. Jag bröt ihop fullständigt. Jag fick dåligt samvete eftersom jag sedan ett tag tillbaka känt att vår relation nog var på upphällningen. Jag grät och kunde inte sluta.

Efter en stund säger han att han bara skojade. Då vändes hela min verklighetsuppfattning på ända. Vad var sant och vad var lögn? Jag visste plötsligt inte längre. Det kändes så sjukt. Han sa att han bara ville veta hur mycket jag älskade honom. I den stunden borde jag ha lämnat honom, men det gjorde jag inte. Jag stannade kvar och vi gifte oss några år senare.

Hur kunde jag göra detta mot mig själv? Var fanns min integritet och stolthet? Hur kunde jag tillåta mig själv att bli utsatt för detta och ändå stanna kvar?

Detta var den första i raden av flera liknande prövningar med denne man. En man skadad av sitt förflutna och med ett tungt bagage.

Det skulle komma att ta mig ytterligare sju år att lämna honom, men idag är jag fri.

/Anonym