Jag hade bestämt mig för att jag skulle börja nätdejta. Jag hade också bestämt mig för att jag skulle börja omge mig med människor som inte fick mig att må dåligt. Nu skulle jag börja leva! Kanske inte gå in i en relation, men lite dejtande och hångel skulle nog kunna pigga upp mig!

Jag träffar en kille på lilla torg i Malmö. Vi sätter oss ner vid ett ölhak. Jag småpratar lite om väder och vind, killen avbryter, tittar mig djupt in i ögonen och säger ”Du, jag håller på att ta mig ur en jävligt djup depression…”. Jag blir helt tyst. Killen fortsätter ”… riktig jävla depression”. ”Oj då…” replikerar jag.

Sen låtsas jag bry mig ett tag och går in i rollen som psykolog. Frågar honom olika saker utan att gå in på djupet. Killen avbryter igen och säger med sin allra djupaste depressionsröst

”Jag ser att du har gröna skor… det är för att du är en öppen människa. Själv har jag svarta skor… för jag är deprimerad. Människorna som jobbar på ICA har också svarta skor, det är för att de också är deprimerade, de flesta av dem”.

Jag hastar i mig min öl, får ”plötslig huvudvärk” och avlägsnar mig.

/Anonym