Foto: Fanny Hansson

Jag var tillsammans med en tjej när jag bodde i Falköping för ett par år sedan. Hon sa att hon aldrig hade sagt "Jag älskar dig" till någon, även fast hon hade haft flera och längre förhållanden innan mig. Då tänkte jag att ”Jag kommer få höra det”. Om hon säger det till mig så är jag mer speciell än de andra. Och när man är kär så tänker man ju att det inte finns någon annan som passar bättre ihop med denna person, “Så det är ju klart att jag kommer vara den första. Vi känner ju likadant” ...Allt detta gjorde att det byggdes upp en så otroligt stor förväntan och ångest. Att när dagen kom då jag "trodde" att jag gjorde det och ville säga det så blev förväntningarna så stora på att hon skulle säga det tillbaka att jag började storgråta. Hon blev rädd att något hade hänt. Jag grät och grät tills jag till slut fick fram "Jag älskar dig". Och det enda jag fick tillbaka var "Du vet att jag inte kan säga det". 

Månaderna gick, och jag väntade på att hon skulle säga det till mig. Varje gång jag skulle säga det till henne så tvekade jag innan och blev nervös. Jag intalade mig själv att "Om hon inte säger det till mig så räcker det med att hon tycker om mig så mycket som hon kan tycka om någon". Det skulle räcka för att jag skulle känna mig speciell för henne, bara jag fick någon typ av bekräftelse. Till slut jag blev osäker på om hon ens var kär i mig. Jag frågade henne det flera gånger och varje gång sa hon ja. Det gick till och med så långt att jag började tänka att det var något fel på mig. Varför kunde jag inte se att hon var kär i mig? Varför kunde jag inte känna att hon var det? Det måste vara något fel på mig! 

En dag sa jag det till henne med gråten i ögonen, att jag börjar tro att det är något fel på mig och att jag kanske borde gå till en psykolog och prata om det. Att jag inte kunde känna hennes kärlek fast den fanns där. Jag fick svaret "Ja det kanske du borde." En vecka senare så gjorde hon slut med mig och berättade att hon inte hade känt några känslor för mig på några veckor. 

Hur kunde jag inte lyssna på mig själv och på vad min magkänsla sade. Jag som trodde att jag var så stark inom mig själv. Men vissa situationen gör en svag. Nu var hon ju ingen elak person och jag kan förstå såhär i efterhand att hon svarade att hon var kär i mig, att hon tyckte ändå om mig och själv var förvirrad över frågan. Skulle hon säga “nej” så skulle det ju vara slut där och då. Och självklart kunde hon inte säga att hon älskade mig. Hon gjorde ju inte det. Hon visste inte ens om hon var kär i mig.Det svåraste var att brottas med mig själv. Att inte lyssna på när magen och hjärtat känner och säger en sak, och huvudet gör en annan. 

Klart jag ska bli älskad. Jag är älskad.

/Anonym